Första gången jag medvetet kom i kontakt med personlig utveckling var för lite drygt 2 år sedan. Jag hade haft en väldigt jobbig tid ekonomiskt och psykiskt, som även börjat ge sina uttryck på mig fysiskt. Jag kände allt annat än kärlek till mig själv och det liv jag levde.

Jag bodde just vid det här tillfället hos min pappa. En pappa som valt att lämna familjen, och börja leva det high life-liv han aldrig hann leva när han var ung, när jag var 10 år gammal. Han bodde bara några kilometer bort, men distansen oss emellan var så otroligt mycket större. Därav så var vår förhållandesituation kanske inte den mest optimala när han skulle, enligt mig, leka pappa och jag kände jag bara ville kräkas så fort han öppnade sin mun.

Möjligheten som dök upp var att jag fick chansen att starta om. Jag fick chansen att flytta ner till min faster, vår allas Marie Abild, för att reda ut allt som knutit sig och se hur livet faktiskt bara är det vi gör det till. Hon trodde på mig, när ingen annan gjorde det. Inte ens jag själv.

Marie hade haft kontakt med Pamela von Sabljar under en längre tid, och det var också här som min stora resa började. Med dessa två kvinnor, och deras nära umgänge, så blev jag sedd som en person som faktiskt kan vara annat än misslyckad. Jag blev sedd och bekräftad, bara genom att stå i samma rum. Och för mig var det lika skrämmande som det var skönt. Min första tanke, efter en hängkväll full med alla dessa människor, var: ”hur finns det möjlighet att människor kan tycka illa om varandra när det finns sånt här?”.

Jag  gick min första riktigt stora kurs i personlig utveckling i maj 2013. Unfold Life. Jag fick med mig mycket, men framförallt släppte jag på mycket. Det har funnits stora sorger och mycket skuld som tryckts in i mitt system och bidragit till min levnadssituation, utan att jag ens har varit medveten om det. Så när jag kom hem fick jag ett stort lyft, kände passion till livet och önskade in så mycket mer!

Problemet var bara att jag inte hade insett att jag också behöver arbeta för det. Mitt liv har varit en räkmacka när det kommer till insatser och konsekvenser. Nej, jag ska inte jämföra, då mitt “jobbiga” behöver inte vara varken mer eller mindre svårt än någon annans. Men sett till att jag konstant blivit ”räddad” från drastiska konsekvenser när jag själv inte tagit ansvar, så har det varit en konstant räkmacka.

Smällen kom i våras, när jag (självklart av misstag) krockade min fasters bil. Bilen i sig var inte problemet, för sånt går att reparera och pengar går att tjäna in. Det som gjorde mest ont i mig var reaktionen från min faster när jag ÄN en gång visat på att jag inte lärt mig ta ansvar. Här sitter jag i en lånad bil och kör den som om den vore min egen, ungefär.

Där kom också vändningen. Att se allt det förtroendet som alltid funnits där försvinna var den värsta upplevelsen i hela mitt liv. ”Om inte Marie kan tro på mig, vem kan då?”. Jag såg över mitt liv, vilka delar är det jag behöver ändra på? De flesta! Jag satte igång med att rannsaka mig själv. Skaffade ett ordentligt jobb för att börja betala tillbaka, framförallt för reparationerna, men också för att visa att jag kan när jag vill, och nu vill jag av hela mitt hjärta!

Min poäng är att jag tror universum gör 50%, så länge vi själva gör våra 50%. Livet vill oss väl, så länge vi försöker leva ett gott liv! Jag förlitade mig på universums 50%, jag var nöjd så. Och *poff* blev jag av med det också.

Nu när jag gör minst 50% själv, så står jag i mitt eget företag, jobbar kvar som konsult på samma företag, och kan fakturera löjligt bra summor pengar som tryggar mycket av mitt liv. Men jag slutar inte där. Jag börjar träna, uttrycker min kärlek till människorna i min närhet och börjar ta tag i de delar av mitt liv där jag känner jag har utvecklingspotential. Jag är mig själv, fullt ut! För jag väljer det, varje dag, varje timma, varje minut och varje sekund. Jag gjorde ett val i att alltid vara sann mot mig själv, och det är det som tagit mig till där jag är idag. En lycklig 26-årig kille, som är jävligt sugen och nyfiken på vad livet har att erbjuda mig i framtiden.

Jag heter Tim Andersson, och jag är lycklig i livet. Jag har påbörjat min resa som transformatör och assisterande kursledare på Unfold Transformations kurser. Vi kanske ses på Unfold Life och Unfold Core i höst? Jag hoppas vi ses där!

Puss & Kram
Tim