Allt började med att jag fick en gåva. En möjlighet att växa. Gåvan var att Jag blev djupt sårad och sviken, flera gånger under en kort period.
( Btw, så tror jag inte på någon annan människa kan såra oss om såret inte redan finns i oss, Its all about me )
Jag ljuger om jag påstår att jag sett det som en gåva hela denna perioden. Det har jag inte. Trots att jag redan vid första smällen började knarka youtube klipp och läsa böcker om kärlek och förlåtelse så fick processen ta sin tid, ta plats. Jag har projicerat, hatat, tappat hoppet, krossat mina egna drömmar, kännt ilska mot människor som inte förtjänar det, piskat mig själv, stängt mitt hjärta, byggt murar, varit hård och kall, sagt saker för att såra, legat sömnlös i dagar, kännt oro, varit bitter, gråtit, slagit sönder kuddar… listan kan göras längre.
Tills för en tid sen, när jag insåg på djupet.. att allt detta förak inte är något annat än självförakt. Jag beslutade mig för att äga min egen jävla skit. Att all denna smärta inte är någon annans än min egen. Att sluta projicera. Och om jag inte vill leva ett liv i misstänksamhet och bitterhet, så behöver jag lära mig att älska, oavsett andra människors val. Oavsett risken det innebär att vara sårbar. Jag behöver riva murarna igen. Jag behöver bli ännu bättre på att inte ta saker personligt.
Hat, långvarig ilska och bitterhet är förgörande.
Men Jag insåg, att i slutet av dagen, så förgör det ingen annan än MIG själv.
Jag bestämde mig för att äga min egen smärta. Det är skönt att skylla på andra, men det är kortsiktig och långdraget. Jag förstår verkligen varför vi människor är experter på att skylla ifrån oss och lägga skulden på andra. För FY FAN vad ont det gör att äga sin egen skit. Men jag insåg att det är ända vägen till min egen frihet.
Så, Jag plockade upp mig själv från golvet. Tog varma bad, gick långpromenader i naturen, skrev ofiltrerat, andades djupt, och tillät mig att känna smärtan. Att äga den. Att låta den ta plats. Till en början var det så smärtsam att det var fysiskt ansträngande att röra sig ? Snacka om att gömma sin skit i mörkret. Skammen är värst.
Gåvan jag fått är att lära mig kraften bakom förlåtelse. Att älska villkorslöst. Att förstå människor som bär på ilska och hat. Att läka mitt eget mörker. Att bli ännu mer äkta. Att acceptera min egen förövare. Att frigöra mörkret i mig så att mer ljus kan ta plats. Att utveckla medkänsla.
Men framför allt!! Att lära mig att inte ta andras skit personligt. Ditt skit är ditt skit. Mitt mörker är mitt mörker. Andras val har ingenting med mig att göra. Vi alla är på en resa, och vi alla väljer att agera olika för att få dom lärdomar vi behöver för vårt eget växande. När vi börjat förstå det på djupet, så kan vi sluta hata och kriga. För inget är personligt. Vi är bara speglar av varanndra.
Jag är inte klar, men jag är påväg. Murarna runt hjärtat spricker och sprickorna blir större. Jag är fett tacksam!! Jag gör mitt innre arbete, och det ger mig ett rikare liv. Tack för er där ute som är min spegel.
Jag vill ge dig möjligheten att fundera över vilken gåva dina utmaningar just nu är till dig? Vad är det som är så bra, med den smärtan du möter just nu?
Love <3
