Jag lämnade Idöborg en torsdagkväll i november. Jag hade varit på Unfold Business och var på grund av andra uppdrag tvungen att lämna något tidigare än övriga deltagare.

Jag stod i mörkret på den lilla betongpiren och väntade på taxibåten som skulle ta mig in till fastlandet. Kände mig trött och glad efter utvecklande och utmanande dagar i avancerad självkännedom i det egna företagandet. Övningar som utmanat mig att vara sann i mötet med mig själv – i mötet med upplevelser från det egna livet. Djupa samtal och gemenskap med personer som jag nu varmt bar i mitt hjärta och jag kände mig både tagen, inspirerad och påfylld.

Till sist dök taxibåten upp ur mörkret. Det var en ung kille som körde båten. Han berättade med glada ögon och ett varmt leende att han var ”ny på jobbet” och att han inte hunnit installera utrustning för att kunna ta betalt och jag fick därför åka gratis 🙂 Jag kände mig ytterligare glad och tacksam … inte så mycket över att jag inte behövde betala men för det öppna och vänliga mötet med honom.

Med denna härliga känsla i kroppen klev jag i hamn och gick och ställde mig för att vänta på bussen till Slussen. Då kom en man i 70-årsåldern fram och som också skulle med samma buss.

Vi började prata och han undrade nyfiket vad jag hade gjort på Idöborg. Han lyssnade intresserat när jag berättade om kursen jag nyss gått och han ställde frågor för att få veta mer.

Till sist kom bussen och vi gick på. Det visade sig då att det inte gick att betala med kort – vilket jag trodde. Jag möttes av en lång “utläggning” om hur jag borde ha gjort för att köpa biljett – men bakom “utläggningen” mötte jag återigen vänliga ögon som förstod min situation och jag lyckades komma på utan att betala 🙂

Den gamle mannen gick också på och vi sa hej till varandra och han satte sig längre bak. Efter bara några minuter kom han fram till mig igen. Då hade han kommit på att jag inte skulle kunna komma vidare via tunnelbanan när jag kom till Slussen eftersom jag bara kunde betala med kort. Så han gick fram till busschauffören och frågade om han fick köpa en biljett till mig på sitt pensionärskort. Vilket inte gick. 🙂 Jag kunde knappt tro att det var sant. Vilken helt underbart omtänksam människa!

Alla dessa intryck och möten bar jag med mig under resten av resan hem. Jag kände mig så otroligt rik och varm inombords. Min mun ville inte sluta le.

Kan det vara en slump att jag – efter att ha mött mig själv och kommit i kontakt med mitt sanna autentiska jag under dagarna på Idöborg – möter all denna värme och vänlighet?

Tänk om det är så att ju mer vi öppnar upp och ger av oss själva … desto mer får vi tillbaka. Ju mer glädje och kärlek vi sprider … desto mer får vi tillbaka. Ju mer tacksamhet vi känner … desto mer hittar vi att vara tacksamma över.

/ Christel